Jag började göra melodramatisk radioteater av Dallas på svengelska när jag var sex år. Jag
var fascinerad av de stora känslorna i serien som sorg, passion och svek.
Jag växte upp i ett okonventionellt hem, vilket gjorde att jag tidigt kände mig fri i mitt
skapande. När jag var tio år spelade jag en alkoholiserad pappa i en amatörteateruppsättning. Jag valde rollen för att den var mest expressiv. Det fula och grova i rollen var
inget som avskräckte mig, snarare tvärtom. Det kollektiva arbetet då och nu är en stor
dragningskraft i yrket för mig.

Innan Teaterhögskolan spelade jag i en pjäs av Joyce Carol Oates, ”Bad girls”-på
Folkteatern i Göteborg. Pjäsen handlade om vilka medel en människa kan ta sig till i målen
för att känna sig älskad. Detta tema har följt mig i mitt konstnärsskap och det är något som
ständigt är närvarande i min gestaltning. Brutaliteten, dråpligheten och magin i detta tema.
SVT gjorde även en överföring av pjäsen.

Jag examinerades som skådespelare från Högskolan för scen och musik i Göteborg 2009.
Samma år fick jag också Sandrews stipendie.

Efter scenskolan fick jag residens på Masthuggsteatern och spelade min pjäs om Sylvia
Plath ”DivaLabila, skittsåfreni å jag”. I många produktioner har jag medverkat som
skådespelare och även bidragit med mina texter. Som i Davide Iodices uppsättning ”Il velo”,
som var en samproduktion mellan Folkteatern i Göteborg och Teatro San Ferdinando i
Neapel. Även i Abnorm scenkonsts föreställning ”Försent att bli isprinsessa” på Stora
Teatern och i Venedig på teaterbiennalen med regissören Falk Richter i ”Dresden”.

Jag är en hungrig, kreativ konstnär som drivs av nyfikenhet, mod, humor och rädsla.
En av mina största konstnärliga upplevelse är filmen ”Laurence anyways” av den
kanadensiske regissören Xavier Dolan. Hans filmspråk är otroligt starkt och skådespeleriet,
så levande.